21.06
Du frågar men du vill inte veta. Det ville du aldrig förut, jag märkte ju det. Du ville aldrig veta, inte egentligen. Du frågade för att du var tvungen men du ville inte höra svaret. Jag är för komplicerad och för trasig, ingen vill höra det jag säger. De vill inte, du vill inte. Jag vill att du ska fråga, men bara om du vill lyssna.
19.16
Jag kommer brista inuti tillslut. Likt en damm som spricker kommer min bröstkorg en dag öppna sig, allt som gör ont kommer forsa ut och det enda som kommer finnas kvar av mig är ett tomt skal på marken. Jag kommer gå sönder snart. Det känns, varenda cell känner det. Det känns bra ett tag, jag lyckas glömma, men sedan kommer det tillbaka. Ett knytnävssalg mitt i ansiktet, näsbenet knäcks och blodet rinner, så känns det. Det kommer från ingenstans men helt plötsligt är det som en armé av små, små människor har tagit över min kropp och spridit ut en brännande oro. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill bara känna tryggheten.
22.36
Jag går runt med en känsla av tomhet innanför huden. Det finns ingenting inuti, jag är ihålig och innehållslös. Jag känner ingenting, det finns inga känslor kvar. Jag tycker till och med att det är svårt att gråta nuförtiden, jag som alltid har gråtit omännskligt ofta kan inte gråta längre. Den enda känslan jag har numera är frustrationen över att jag inte känner någonting. Förut var jag ledsen och arg och det var hemskt men det var i alla fall känslor. Jag är en så pass känslomässig människa så jag behöver dem, jag är trygg med dem. Jag är rädd för dem men samtidigt är jag beroende av dem. För utan dem blir jag vilsen och så fruktansvärt rädd. Jag vill inte må såhär, verkligen inte, men jag har ingen aning om vad jag ska göra för att gå vidare.
