Osynliga ord.

Snälla, kom tillbaka. Jag vet att det var länge sedan vi sågs. Senaste gången vi sågs var det bara några minuter och du såg mig inte ens i ögonen. Gången innan dess satt vi på en trappa i solen och jag sa till dig att jag inte ville vara tillsammans med dig längre. Det var ett halvår sedan. Vi har inte setts, vi har gått vidare. Du har inte varit en del av mitt liv på ett halvår. Det är så det har varit, det är så det har blivit, på gott och ont. Men helt plötsligt får jag ett meddelande från en vän till dig, en vän till sig som meddelar mig att du är borta, försvunnen. Ingen vet var du är och ingen vet varför du har försvunnit. Du är borta. Och plötsligt blir du så nära igen, även fast du kanske är längre bort från mig än någonsin. Men jag blir påmind av hur mycket jag bryr mig om dig fortfarande. Du som alltid fick mig att känna mig speciell, du som är så otroligt snäll och godhjärtad och som förtjänar att må bra. Du kan inte försvinna. Även fast vi aldrig ses längre så måste du komma tillbaka. För även fast vi kanske aldrig ses igen så vill jag i alla fall att du ska komma hem igen. Hem till din familj. Hem till dina vänner. Så kan jag stå på avstånd och känna att klumpen i magen försvinner och att oron upplöses. Kom hem nu, till de som behöver dig. Till de som älskar dig. Snälla.

Det finns små stunder faktiskt. Stunder då man går i en stad då solen nyss gått ner, i en stad upplyst av tusen och åter tusen lampor. Då man går över bron med två vänner som man tycker om så mycket att det gör ont. Och plötsligt vill man nästan gråta, för allting är så vackert. Man ler istället, för första gången på länge så gör man det så äkta att det känns alldels alldeles rätt. Och man kramar om, säger hejdå, till de som man tycker om så mycket så att det gör ont och går hemåt. Man går längst vattnet och tittar ut på staden som finns där på andra sidan. Samma stad, men ändå åtskiljd av vattnet. Man känner sig fri. Man sträcker ut armarna, bara för att man vill. Man går balansgång på kajkanten och man hoppar fram på kullerstenarna på trotoaren om vartannat. Man känner sig fri. Kylan är inte lika bitande längre. Man fryser inte på samma sätt som förut. Men när man kommer hem försvinner känslan av frihet tvärt. Varför vet man inte, den bara gör det. För aldrig kan man vara lycklig riktigt länge. Aldrig skulle det få vara så bra.

Jag minns en tidig eftermiddag på festival när jag var sexton år. Han som jag tyckte så himla mycket om hade kört över mig totalt igen, för säkert hundrade gången. Jag var ledsen och rädd och kändes mig otroligt ensam. Han var verkligen den finaste jag visste fast han inte alls var bra för mig. Han låtsades som om han brydde sig om mig ibland, fast mest behandlade han mig som ingenting. Han visste hur mycket jag ville vara hans och det utnyttjade han bra, han fick ut det han ville av mig och samtidigt höll han hoppet i mig uppe, men förgäves. Men i alla fall, det var tidig eftermiddag på festival, jag var sexton år och drack vodka och apelsinjuice framför scenen där ett av banden jag ville se spelade. Jag var disträ, kunde inte riktigt koncentrera mig. Han fanns där, jag hatade honom, jag älskade honom. Jag var hans men han var inte min. Jag riktade ingen uppmärksamhet på bandet ifråga egentligen. Helt plötsligt inser jag att hon som står på scenen, hon som tillhör bandet jag står där för att se, gång på gång skriksjunger fuck you ut i den ganska glesa publiken i takt till musiken. Utan att egentligen tänka på det börjar jag också, mer skrikandes än sjungandes. Fuck you, fuck you, fuck you ut i liften, i takt till musiken. Helt plötsligt hatade jag honom, fy helvete vad jag hatade honom. Och det var skönt. Det var någon slags vändning för mig. Visserligen lät jag honom behandla mig som ingenting ett flertal gånger efter det. För det går inte att bestämma sig för att hata någon och sedan hålla fast vid det om inte varje cell i kroppen är med på det. Men jag minns det så tydligt, det var ett steg i rätt riktning för mig. Jag kunde förstå hur liten han var, hur illa han behandlade mig och hur det absolut inte var okej. Ingen annan skulle någonsin få behandla mig så. Och även om det har gjort att jag kan ha svårt att släppa in någon så har det fortfarande gjort mig starkare att inse att ingen får göra så som han gjorde. Jag förtjänar bättre.