Osynliga ord. -

0.12

Oron rör sig i kroppen på mig, nu mer än den har gjort på väldigt väldigt länge. Jag tror att någonting håller på att äta upp mig inifrån. Som om likmaskarna har börjat i förtid, det kanske inte är så lång tid kvar tills de måste börja på allvar, kanske de tänker. Och jag kanske tänker likadant. Jag ruttnar inuti, jag förmultnar, jag försvinner. Inte för att jag någonsin har funnits helt på riktigt, men ändå.

2012-08-17 @ 00:12:46 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

15.37

Jag är rädd.

2012-08-16 @ 15:37:38 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

17.20

Det låter fånigt, men ibland känns det som om tiden går så otroligt fort. Idag läste jag igenom mina gamla dikter och så hittade jag den är, från mer än ett år sedan. Det känns underligt att så många av mina tankar är desamma. Det känns som om de aldrig har ändrats och aldrig kommer göra det. Jag kommer vara densamma för alltid. Instängd i en bur av mina revben, min hud och mina sinnessjuka tankar.

Mitt hjärta pickar inuti mig
och min kropp känns skör som en fågels
Jag drar mitt hår framför ansiktet
och bildar ett tält av bruna hårslingor
Här kan ingen göra mig illa
ingen kan skada mitt pickande hjärta och min sköra kropp

I tältet av bruna hårslingor drömmer jag mig iväg
Nynnar på melodier med slutna ögon
Drömmer om moln likt bomull
Moln jag kan leka i och gömma mig bakom

Men jag öppnar ögonen tillslut
För man kan inte leva i ett tält av bruna hårslingor
Man kan inte bygga upp ett liv genom att drömma om moln
Ändå önskar jag att det var så
Livet skulle vara mycket lättare om det var sanningen

2012-08-03 @ 17:20:39 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()