22.07
Efter många månader kunde jag inte stå emot längre. Jag tänkte inte, jag bara gjorde. Trettio gånger totalt, räknade jag till mig i efterhand, gjorde jag bara. Blod. Djupt ibland, bara på ytan ibland. Blod. Tårar. Helvetes jävla fanskap. Jag faller igen.
22.07
Efter många månader kunde jag inte stå emot längre. Jag tänkte inte, jag bara gjorde. Trettio gånger totalt, räknade jag till mig i efterhand, gjorde jag bara. Blod. Djupt ibland, bara på ytan ibland. Blod. Tårar. Helvetes jävla fanskap. Jag faller igen.
01.05
Man ligger i fosterställning och skakar mitt i natten. Man svettas och fryser och skakar och tårarna fortsätter i all evighet att rinna ner för kinderna som om de aldrig kommer ta slut. Kroppen rör sig krampaktigt i takt med de ljudlösa snyftningarna. Man vill skrika. Man vill dö. Man vill inte ha det såhär längre.
21.00
Jag kan inte sova om nätterna. Den sömn som jag ändå lyckas fånga är en orolig sömn som bara är på ytan. Jag vaknar flera gånger i timmen, kallsvettig, förvirrad, förtvivlad. Jag är alltid trött. Nuförtiden är jag alldeles utmattad. Hela tiden. Jag märker inte av världen. Jag befinner mig i mitt egna töcken och ingenting annat finns. Ingen kan nå mig. Jag förstår inte hur det här ska fortsätta. Jag förstår ingenting. Jag är alldeles för utmattad för att förstå, eller tänka någonting, över huvud taget. Det kan inte fortsätta såhär.
00.02
Människor skrämmer mig. Även människor som är betydelsefulla för mig skrämmer mig, kanske de mer än några andra. Mänsklig kontakt, känslor, samtal, verklighet, det skrämmer mig. Jag är så otroligt rädd för att göra fel. Jag har alltid varit rädd för att människor dömmer mig och pratar elaka saker om mig bakom min rygg, antagligen är jag rädd för det för att jag vet att det är sant. Ingen tycker ju om mig, egentligen. Jag borde fly, åka iväg, aldrig återvända, men samtidigt är jag rädd att förlora det jag egentligen inte har. Vänskaper med människor som inte ens tycker om mig. Rädslan. Skräcken. Oron.
Jag. Vill. Inte. Mer.
Men samtidigt klarar jag inte av att vara ensam. Att vara ensam är det bästa jag vet, ända tills jag inser att jag faktiskt är ensam. Då blir ensamheten istället någonting som ger mig kallsvettningar och andsvårigheter. Någonting som gör att oron kryper fram ur mörka skrymslen inom mig och någonting som gör att tankar som jag inte borde tänka växer fram likt livsfarliga svampar som växer djupt inne i skogen. Hjärtat slår fort. Jag vet inte vad jag vill. Jag är livrädd. Jag vill att någon ska rädda mig, samtidigt vet jag att den enda som kan rädda mig är jag själv. Det går inte längre att jag förlitar mig på att en prins ska komma på sin vita springare och rädda mig från draken, från ångesten, från mig själv. Det fungerar inte så i verkliga livet. Jag måste besegra draken själv. Men jag är rädd, så patetiskt jävla skräckslagen. Draken kommer nog sluka mig tillslut, hel, levande, och jag orkar inte ens kämpa emot den längre.
