Osynliga ord.

Jag går runt med en känsla av tomhet innanför huden. Det finns ingenting inuti, jag är ihålig och innehållslös. Jag känner ingenting, det finns inga känslor kvar. Jag tycker till och med att det är svårt att gråta nuförtiden, jag som alltid har gråtit omännskligt ofta kan inte gråta längre. Den enda känslan jag har numera är frustrationen över att jag inte känner någonting. Förut var jag ledsen och arg och det var hemskt men det var i alla fall känslor. Jag är en så pass känslomässig människa så jag behöver dem, jag är trygg med dem. Jag är rädd för dem men samtidigt är jag beroende av dem. För utan dem blir jag vilsen och så fruktansvärt rädd. Jag vill inte må såhär, verkligen inte, men jag har ingen aning om vad jag ska göra för att gå vidare.