21.48
Jag var olycklig. Hon var världens finaste och fruktansvärt klumpig. Jag ville dö. Hon ville hjälpa. Hon sa: Om du hoppar ramlar jag efter. Jag sa: Om du ramlar hoppar jag efter. Jag var olycklig. Hon var världens finaste. Det var så det var, det är så det är, det är så det alltid kommer att vara. Jag älskar henne så, min fina fina vän.
20.50
Jag såg en naturdokumentär. En stor hjord med elefanter skulle ta sig igenom en sandstorm. De såg ingenting på grund av all sand och en elefantunge försvann från flocken. Då sandstormen lättade upptäckte den stackars ungelefanten att hans familj och vänner var borta och han kunde inte finna dem någonstans. Efter ett tag hittade han sin mammas spår i sanden på marken och började följa dem för att hitta sin hjord igen. Det elefanten inte visste var dock att han gick åt fel håll, han följde fotavtrycken i sanden från sin mamma och inte till henne. Den lilla elefanten såg aldrig sin mamma igen utan försvann från allt han någonsin känt till och blev lämnad till ödet. Och jag grät och grät och grät. Grät för att elefanten aldrig skulle hitta tillbaka till sin familj igen. Grät för att världen är så elak så att en liten elefantunge blir lämnad ensam och döende. Grät för att jag känner mig precis lika vilsen själv.
23.14
Ibland knyter det sig i magen på mig bara för att jag vet att ingen någonsin kommer se mig som vacker. Ingen kommer någonsin se på mig och bli hänförd av hur jag ser ut. Jag kommer aldrig få vara speciell. Och det, med så mycket annat, gör att jag bryts ner till stoft och damm och ingenting.
19.34
Och i vårt land så får man inte vara förmer. Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser. Det finns inga ord för det på det här jävla språket. Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.
Rödvin, Kent och oändligt med ångest inne i rummet som är mörkt. Gråter för att jag faller. Gråter för att ingenting någonsin vill lösa sig. Gråter för att jag är värdelös. Gråter för att jag inte kan ta tag i någonting. Gråter för att jag bara ställer till allting. Gråter för att jag är livrädd för att någon ska upptäcka att jag gråter. Gråter för att mina handleder antagligen är illa ute igen. Huden är vit, nästan genomskinlig, så lätt att ha sönder. Så lätt att dela på. Det gör ingenting, men det känns lite bättre då. Då gör det ingenting att ingen bryr sig. Då gör det ingenting att det inte finns någon som andas, tänker, känner samma sak som jag.
23.45
Jag springer. Springer och springer och springer. Rör jag mig tillräckligt fort så känner jag inte hur världen under mig rasar. Jag vill bara få lite balans. Men det är omöjligt. Så jag fortsätter springa.
14.31
Jag har alltid sett henne som vuxen. Hon har alltid varit stor. Hon har alltid varit så mycket äldre, alltid den jag sett upp till, även fast hon inte finns längre.
För någon dag sedan satt jag länge länge och tittade på bilder på henne. Min syster. Mimmi. Hon som inte finns längre. Plötsligt insåg jag, hon var aldrig vuxen, hon hann aldrig bli det. Jag ser hennes ansikte och ser att vissa drag i hennes ansikte fortfarande påminner mig om ett barns, eller i alla fall någonting som inte är vuxet. Leendet, ögonen, det finns någonting där som så gärna ville leva. Som inte fick det. Tjugoett år gammal. Det gör så ont. Snart kommer jag växa om henne, på sätt och vis. Jag tror aldrig att jag kommer förstå det. Det är någonting som inte går att förstå. Det gör så djävulskt ont.
För någon dag sedan satt jag länge länge och tittade på bilder på henne. Min syster. Mimmi. Hon som inte finns längre. Plötsligt insåg jag, hon var aldrig vuxen, hon hann aldrig bli det. Jag ser hennes ansikte och ser att vissa drag i hennes ansikte fortfarande påminner mig om ett barns, eller i alla fall någonting som inte är vuxet. Leendet, ögonen, det finns någonting där som så gärna ville leva. Som inte fick det. Tjugoett år gammal. Det gör så ont. Snart kommer jag växa om henne, på sätt och vis. Jag tror aldrig att jag kommer förstå det. Det är någonting som inte går att förstå. Det gör så djävulskt ont.
21.33
Jag sitter i badkaret, nästintill kokande vatten rinner över mig, ändå fryser jag något ohyggligt. Jag fryser alltid. Jag värmer mina ben, fötter, tår, skulderblad, axlar, armar, händer, fingrar. Min hals, rygg, mage. Mitt ansikte. Det bränner, men jag fryser fortfarande. Jag är stelfrusen. Min hud blir röd, irriterad, torr - kokande het precis precis på ytan men under det fryser jag. Jag fryser alltid. Mitt i sommaren kan jag klä mig i stickade koftor, kängor och långbyxor. Mina vänner kan skratta och säga att jag inte riktigt är normal. Nej, jag är väl inte det. Jag är så skör, så liten, så kall. Så ömtålig, men ändå ogenomtränglig, som den tjockaste is. Mina händer är alltid kalla, fingrarna känns alltid beniga, smala och kalla och de luktar alltid svagt av nikotin. Jag är ett vrak. Jag är stelfrusen. Jag kommer aldrig vara normal. Jag är rädd. Jag är så in i helvete jävla rädd.
