01.06

Ibland undrar jag om jag har någon betydelse. Om det finns någon, ens en enda människa, som bryr sig om min existens.

Jag undrar över det alldeles för mycket.

06.10

Ibland ligger jag vaken tills mörkret blir ljust och tills natten blir dag. För ibland vrider sig magen och hamnar ut och in. Hjärtat slår utanför kroppen. Andetagen blir snabba men luften kommer inte hela vägen ner i lungorna. Känslorna känns för stora för kroppen och det känns som om huden kommer spricka.

Jag gråter inte, för jag gråter aldrig längre. Men jag ligger vaken tills mörkret blir ljus och tills natten blir dag.

00.47

När en åker till staden som hjärtat smälter för om mindre än tre veckor.
När en har hittat någon som får hjärtat att slå fortare i staden en ska lämna. Någon som det pirrar lite i magen av. Någon som får en att le bara när en tänker på människan i fråga. Någon som är kittlig precis överallt och vars pussar känns i hela kroppen.
Vad händer då? Vad händer när jag åker? Jag har ingen aning.

18.11

Jag orkar fan inte gå runt att låtsas att jag är glad längre.

22.51

Jag måste börja våga lite. Jag måste sluta tänka så mycket. Antagligen flyttar jag till Berlin i juli. Om jag vågar lite. Och inte tänker så mycket. För det är precis det som jag behöver, Berlin, mod och mindre tankar som simmar runt i huvudet.

01.43

Jag minns när jag gick hos min psykolog. Där allting skulle kortas ner till siffror, ritas upp i kartor, göras diagram av. Jag fick frågor på ett papper. Hur mådde jag? Hur stor var min vilja att leva? Och sedan skulle jag sätta en siffra på det, ett till tio. Ett om jag mådde fruktansvärt och tio om jag mådde fantastiskt. Ett om min vilja att leva var obefintlig och tio om jag var full av livsglädje, och så vidare. Jag skakade i hela kroppen. Kunde inte fylla i någonting. Mådde illa. Kunde inte greppa pennan riktigt. Hur fan skulle jag kunna veta?

Jag skulle beskriva min umgängeskrets också. Visa vilka som var viktiga. Jag fick dela in människorna i mitt liv i olika grupper, lager. Grupp ett, två, tre, fyra beroende på hur nära mig de var. Det gjorde ont att ranka människorna i mitt liv. Kändes overkligt. Varför skulle jag behöva sätta en vän i det första lagret, den innersta kretsen, medan en annan vän fick hamna i lagret därpå? Det gjorde bara att mitt dåliga samvete ökade. Att mina skuldkänslor växte likt en cancersvulst. Allting behandlades så som dessa saker skulle vara lika lätta att fylla i som personuppgifter - förnamn, efternamn, adress, telefonnummer, då man ska skaffa sig ett nytt lånekort på biblioteket. Samma sak då jag skulle få mediciner. Samma papper med frågorna. Hur mådde jag? Och siffrorna, ett till tio. Som om det går att visa sådant i siffror. Hur ska jag veta om jag är en etta eller tia? Vad fan har jag att jämföra med annat än med mig själv? Hur fan ska jag kunna beskriva att oron äter upp mig varje natt med en siffra? Hur fan ska jag kunna berätta hur smärtsamma händelser har sårat mig och gjort mig livrädd genom att dela in de jag älskar i olika kategorier? En etta eller tia. Lager ett eller fyra. Svara till ett papper om det jag har tänkt på att ta livet av mig de senaste dagarna, veckorna, månaderna eller ännu längre tillbaka i tiden. Det hjälper inte alls. Det bara förstör ännu mer. När mitt sista inplanerade möte var slut frågade jag min psykolog om jag fick komma tillbaka till henne när hennes semester var slut. Jag hade ett sådant extremt behov av att få ur mig allt. Hon svarade att det fick jag, men tillade, fast du kanske inte behöver det. Och då insåg jag att hon aldrig förstått någonting, för jag är inte bra på att beskriva mina känslor i siffror och lager.

01.39

Jag gör fel. Jag gör människor besvikna. Förlåt. Förlåt för att jag är så jävla dålig. Förlåt till alla som jag inte räcker till för. Förlåt.

02.33

Ibland tittar han på mig som om jag vore det viktigaste i världen. Det är fint, men alldeles för sent. Flera år för sent. Jag brukade titta på honom på det sättet, då. Men jag vill bara vara hans vän, även fast han är så fantastiskt jävla fin. Jag vill inte det som han antagligen vill. Och det gör ont. För han tittar på mig som jag vore viktig. Vacker. Speciell. Men jag vill ändå inte mer än att vara hans vän.

22.47

Jag har flyttat hemifrån, in hos en vän, från på sjunde våningen har jag utsikt över tiotusentals lampor som lyser i tiotusentals hem. Himlen är svart men jag ser inga stjärnor. Och även fast jag älskar stjärnorna och även fast jag inte ser dem ikväll så tror jag att jag kommer trivas här.

Trots min förvirring.
Trots min oro.

18.48

Det gör så förbannat ont i mig. Överallt. Det är någonting som trycker över halsen, gör det svårt att andas. Jag känner mig så fruktansvärt jävla dum. Ful. Otillräcklig. Jag vill vara någon annanstans. Jag vill vara någon annan.

Jag vill att det ska göra mindre ont.

21.03

Hjälp.

21.44

Jag vill bara skrika, allting skär som knivar i mig, inifrån, och jag vet inte hur jag ska få det att sluta.

23.18

Ensam.

21.25

Jag vill vara en fjäril. Med extremt tunna vingar vill jag pressa vinden under mig och färdas upp mot himlen. Jag vill att mina vingar ska vara fulla av färger. Jag vill vara vackert färggrann, inte tråkig, grå och ful. Med lövtunna vingar vill jag förflytta mig härifrån. Upp mot himlen. Bort från allt det som gör så ont. Jag vill flyga, med lätta vingar.

För jag känner mig så tung, så fastgjuten i marken. Jag vill inte vara kvar i det här. Inte i mig själv, inte med stenen i magen, stenen i halsen, stenen i huvudet, stenarna i skorna. Jag vill vara en fjäril. Jag vill vara sångerskan som jag älskar med långt hår och berusad kropp år 1969. Jag vill vara ett träd som sträcker sina grenar mot solen och värmen. Jag vill vara ett vackert sagoväsen i en annan värld. Jag vill vara ett nyfött barn, alldeles oförstört. Jag vill vara död. Jag vill vara levande. Jag vill inte vara jag. Jag vill inte vara fast i den här kroppen längre. Jag vill flyga iväg och lämna mig bakom mig.

21.14

Jag vet inte vad jag vill. Jag är alldeles splittrad. Jag vill gråta gråta gråta. Jag vill skära upp mina handleder och känna blodet pumpa ut ur mina ådror. Jag vill se allting färgas rött när jag töms. Samtidigt är jag gladare än på länge. Jag förstår inte. Jag förstår ingenting.

Det känns som om jag står och balanserar på en klippavsats. Det enda som stoppar mig från att falla ner, dö, är att jag har kvar tåspetsarna på klippavsatsen. Allt annat är utanför. Hela mitt liv balanseras på mina tåspetsar. Som om jag står där på klippavsatsen och väntar. Väntar på en vintpust som ska röra vid mig och bestämma om jag ska falla bakåt eller framåt. Om jag ska leva eller dö. Och det spelar ingen roll vilket egentligen. För jag vill leva så otroligt mycket, samtidigt vill jag dö mer än någonting annat.

RSS 2.0