20.44
Det finns någonting inuti mig som växer. Jag känner mig instängd. Det är för mycket som försöker få plats i en för liten kropp. Jag blundar och vill skrika. Vill glömma allt. Men det går aldrig till så. Varför kan jag inte bara få glömma allt? I alla fall för ett litet tag.
20.18
Jag minns så mycket av dig. Jag tänker så mycket på dig. Och idag var jag tvungen att försöka ta farväl. Idag satt jag på en hård, kall kyrkbänk iklädd svarta kläder och försökte ta farväl. Idag kunde jag inte andas för att tårarna höll på att kväva mig. Idag var jag tvungen att hämma varenda molekyl i min kropp för att inte börja skrika rakt ut. Idag var din begravning. Idag var då jag på riktigt förstod att du inte lever längre.
22.15
Mina ben bär mig knappt. Det är som om någon vill mig illa, som om någon upprepade gånger slår med ett brännbollsträ på mina knän i hopp om att de ska vika. I hopp om att jag ska ramla ihop och aldrig resa mig igen. Jag har lovat nu, lovat att jag ska leva för alltid. Eller i alla fall tills det är meningen för mitt liv att ta slut. Men det är ett svårt löfte att hålla. Kanske blir det för svårt. Kanske måste jag någon gång bryta löftet som var så svårt att ge. Kanske var det någonting för stort att lova.
22.30
Han finns inte mer. Jag kan
tänka det
skriva det
säga det
tusentals gånger men det blir fortfarande inte verkligt.
Hela situationen är fortfarande overklig. Jag tänker mig att han snart kommer dyka upp igen. Han kommer att inse att det här med att vara död inte är någonting för honom. Men det är inte så det fungerar. Han är död. Han finns inte mer. Han kommer aldrig leva igen. Någonsin. Det är så overkligt.
tänka det
skriva det
säga det
tusentals gånger men det blir fortfarande inte verkligt.
Hela situationen är fortfarande overklig. Jag tänker mig att han snart kommer dyka upp igen. Han kommer att inse att det här med att vara död inte är någonting för honom. Men det är inte så det fungerar. Han är död. Han finns inte mer. Han kommer aldrig leva igen. Någonsin. Det är så overkligt.
19.35
Jag tycker om doften efter regn.
Jag tycker om tjocka böcker.
Jag tycker om fåglar som flyger högt.
Jag tycker om människor som väljer sina ord väl.
Jag tycker om att se solljus genom dimma.
Jag tycker om barn som skrattar.
Jag tycker om kyrkor, moskéer och andra religösa byggnader.
Jag tycker om hästar som galloperar.
Jag tycker om långa promenader.
Jag tycker om min farmor.
Jag tycker om kalejdoskop.
Jag tycker om att vara själv.
Jag tycker om lugnet om natten.
Jag tycker inte om att känna mig uttittad.
Jag tycker inte om hemligheter.
Jag tycker inte om när någon är besviken på mig.
Jag tycker inte om musik som får mig att känna för mycket.
Jag tycker inte om när människor höjer rösten.
Jag tycker inte om känslan av att alla pratar illa om mig när jag inte är där.
Jag tycker inte om att känna mig ensam.
Jag tycker inte om vintern.
Jag tycker inte om människor som alltid ler.
Jag tycker inte om att jag är rädd, konstant.
23.06
Om saker hade varit annorlunda. Om jag inte hade känt mig instängd i oss och i behov av att vara ett jag istället för ett vi. Vad hade hänt då? Om det hade fortsatt vara du och jag. Om jag hade känt att kärleken du gav mig och kärleken jag kände för dig var tillräckligt. Hur hade allt blivit då? Hade jag kunnat rädda dig? Om jag hade stöttat istället för att lämnat. Om jag hade gjort allt i min makt för att göra dig lycklig istället för att ge dig ännu en sak att vara ledsen över. Om jag hade legat bredvid dig under täcket i din säng hela vintern, tröstat dig när du var ledsen och skrattat med dig när du var glad. Funnits där över huvud taget. Gett dig någon att prata med. Om jag hade känt att din kärlek för mig och kärleken jag kände för dig var tillräckligt. Om jag inte hade känt mig instängd i ett vi. Om jag inte hade velat vara bara ett jag. Om jag hade funnits där för dig. Jag visste ju att du var ledsen men ändå gjorde jag ingenting. Men om jag hade gjort någonting. Om jag hade funnits där för dig. Hade allting varit annorlunda nu? Hade du fortfarande varit vid liv? Är allting mitt fel?
12.23
Som en orkan kan jag svepa bort dig
Men jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig
Jag kommer älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig
Precis så.
21.20
Mina panikångestattacker är tillbaka. Jag är nära att svimma nästan helatiden. Jag mår illa. Jag är utmattad. Jag känner mig tom. Jag längtar efter fysisk smärta för att jag vill att någonting ska ta över den psykiska. Oron finns i kroppen alla dygnets timmar. Klump i halsen. Jag vill skrika, men det får man inte. Helvets jävla skit. Var det tvunget att bli såhär? Var du tvungen att gå och ta livet av dig?
17.23
Jag har bestämt mig. Jag ska leva. Jag ska leva tills det är åldern och kroppen som säger stopp, inte tankarna och oron. Jag ska dö när jag är gammal. Jag ska aldrig aldrig ta livet av mig. Det är det jag har bestämt.
01.39
Du finns inte mer. Jag kan inte förstå det. Jag väntar bara på att vakna upp kallsvettig och med tunga andetag för att inse att allt bara är en vidrig mardröm. Men jag vaknar inte. Jag är fast i mardrömmen. Inspärrad. Tillfångatagen. Livrädd.
22.59
Snälla, kom tillbaka. Jag vet att det var länge sedan vi sågs. Senaste gången vi sågs var det bara några minuter och du såg mig inte ens i ögonen. Gången innan dess satt vi på en trappa i solen och jag sa till dig att jag inte ville vara tillsammans med dig längre. Det var ett halvår sedan. Vi har inte setts, vi har gått vidare. Du har inte varit en del av mitt liv på ett halvår. Det är så det har varit, det är så det har blivit, på gott och ont. Men helt plötsligt får jag ett meddelande från en vän till dig, en vän till sig som meddelar mig att du är borta, försvunnen. Ingen vet var du är och ingen vet varför du har försvunnit. Du är borta. Och plötsligt blir du så nära igen, även fast du kanske är längre bort från mig än någonsin. Men jag blir påmind av hur mycket jag bryr mig om dig fortfarande. Du som alltid fick mig att känna mig speciell, du som är så otroligt snäll och godhjärtad och som förtjänar att må bra. Du kan inte försvinna. Även fast vi aldrig ses längre så måste du komma tillbaka. För även fast vi kanske aldrig ses igen så vill jag i alla fall att du ska komma hem igen. Hem till din familj. Hem till dina vänner. Så kan jag stå på avstånd och känna att klumpen i magen försvinner och att oron upplöses. Kom hem nu, till de som behöver dig. Till de som älskar dig. Snälla.
Utkast: Mar. 31, 2013
Snälla, kom tillbaka. Jag vet att det var länge sedan vi sågs och senaste gången vi sågs var det bara några minuter och du såg mig inte ens i ögonen. Och gången innan dess satt vi på en trappa i solen och jag sa till dig att jag
23.29
Slå mig. Få någonting att hända. Jag klarar inte av att känna ingenting.
21.20
Det finns små stunder faktiskt. Stunder då man går i en stad då solen nyss gått ner, i en stad upplyst av tusen och åter tusen lampor. Då man går över bron med två vänner som man tycker om så mycket att det gör ont. Och plötsligt vill man nästan gråta, för allting är så vackert. Man ler istället, för första gången på länge så gör man det så äkta att det känns alldels alldeles rätt. Och man kramar om, säger hejdå, till de som man tycker om så mycket så att det gör ont och går hemåt. Man går längst vattnet och tittar ut på staden som finns där på andra sidan. Samma stad, men ändå åtskiljd av vattnet. Man känner sig fri. Man sträcker ut armarna, bara för att man vill. Man går balansgång på kajkanten och man hoppar fram på kullerstenarna på trotoaren om vartannat. Man känner sig fri. Kylan är inte lika bitande längre. Man fryser inte på samma sätt som förut. Men när man kommer hem försvinner känslan av frihet tvärt. Varför vet man inte, den bara gör det. För aldrig kan man vara lycklig riktigt länge. Aldrig skulle det få vara så bra.
21.09
Oron i kroppen. Hela tiden. Alltid. Den äter upp mig inifrån. Tar över min kropp. Jag känner mest av den i magen. Därifrån strömmar den upp mot halsen och gör att det blir svårt att andas. Som om någons händer sakta sluter sig runt min hals och trycker åt. Stryper mig. De osynliga, iskalla händerna gör att jag slutar andas. Och precis så är det. Det är precis som att sluta andas. Som att bli strypt. Jag blir alldeles lätt i huvudet. Det blir som något slags vakuum. Inga tankar kommer förbi, det står stilla. Mitt synfält blir suddigt. Mitt hjärta börjar slå fortare. Precis som att bli strypt. Att sluta andas. Precis så känns det när oron tar över.
