21.25

Jag vill vara en fjäril. Med extremt tunna vingar vill jag pressa vinden under mig och färdas upp mot himlen. Jag vill att mina vingar ska vara fulla av färger. Jag vill vara vackert färggrann, inte tråkig, grå och ful. Med lövtunna vingar vill jag förflytta mig härifrån. Upp mot himlen. Bort från allt det som gör så ont. Jag vill flyga, med lätta vingar.

För jag känner mig så tung, så fastgjuten i marken. Jag vill inte vara kvar i det här. Inte i mig själv, inte med stenen i magen, stenen i halsen, stenen i huvudet, stenarna i skorna. Jag vill vara en fjäril. Jag vill vara sångerskan som jag älskar med långt hår och berusad kropp år 1969. Jag vill vara ett träd som sträcker sina grenar mot solen och värmen. Jag vill vara ett vackert sagoväsen i en annan värld. Jag vill vara ett nyfött barn, alldeles oförstört. Jag vill vara död. Jag vill vara levande. Jag vill inte vara jag. Jag vill inte vara fast i den här kroppen längre. Jag vill flyga iväg och lämna mig bakom mig.

21.14

Jag vet inte vad jag vill. Jag är alldeles splittrad. Jag vill gråta gråta gråta. Jag vill skära upp mina handleder och känna blodet pumpa ut ur mina ådror. Jag vill se allting färgas rött när jag töms. Samtidigt är jag gladare än på länge. Jag förstår inte. Jag förstår ingenting.

Det känns som om jag står och balanserar på en klippavsats. Det enda som stoppar mig från att falla ner, dö, är att jag har kvar tåspetsarna på klippavsatsen. Allt annat är utanför. Hela mitt liv balanseras på mina tåspetsar. Som om jag står där på klippavsatsen och väntar. Väntar på en vintpust som ska röra vid mig och bestämma om jag ska falla bakåt eller framåt. Om jag ska leva eller dö. Och det spelar ingen roll vilket egentligen. För jag vill leva så otroligt mycket, samtidigt vill jag dö mer än någonting annat.

RSS 2.0