Osynliga ord.

Mina älskade, finaste syster skulle ha fyllt trettio på torsdag. Det är helt ofattbart. Nio år. Borta. Bara sådär.

Jag har så lätt för att stänga ut mig själv från allt. Jag har så lätt för att gömma mig inne på mitt rum och glömma borta allt, världen och människorna. Känna hur väggarna kryper sig närmare inpå mig. Jag avskyr egentligen den känslan, när väggarna kryper sig närmare mig. Som om rummet långsamt och metodiskt blir mindre och mindre. Luften blir kvav. Jag får svårare att röra mig, för så trångt blir det. Tillslut blir jag fast mellan väggarna, de trycker ihop mig från alla håll och jag kan inte röra mig alls. Jag kan inte andas heller. Jag kan inte göra någonting, bara befinna mig där men utan att egentligen finnas till. För det är så lätt för mig att stänga ute allt annat. Alla andra. Jag vill det ju inte egentligen, men jag gör det ändå. Stänger ute de som verkligen betyder någonting och lämnar mig ensam med mig själv. Det är alltid lika farligt, jag litar inte på mig själv. Jag är rädd och ensam och alltid på min vakt. Väggarna flyttar sig långsamt närmare. Jag får svårare att andas. Jag kvävs långsamt till döds mellan de fyra väggarna som är mitt rum. Jag vänder huvudet upp mot taket och ser dammet dansa i luften. Jag har alltid tyckt att damm som dansar i luften är vackert.

Jag läser mina gamla dagböcker. Det gör ont, för det är så otroligt lite som har förändrats. Sexton år, nitton år, tankarna är fortfarande desamma. Bara det att jag inte är kär i någon som bryter ner mig totalt och får mig att försvinna längre. Så som jag var då. Men tankarna är desamma, ändå. Förutom att det inte finns någon pojke som bryter ner mig nu så är alla andra sakerna desamma. Allt annat som bröt ner mig då bryter ner mig nu. Tre år och ingenting har förändrats. Om jag tittar i mina dagböcker från ännu längre bak för det samma sak. Samma känslor. Samma ångest. Samma längtan efter att inte finnas mer. Varför blir det aldrig bättre än såhär?

Jag har trampat vatten ute på djupa hav alldeles för länge nu. Det finns ingen kraft kvar. Mina ben och mina armar skakar hysteriskt, de är trötta, de orkar inte mer. Jag drunknar snart. Jag får ständiga kallsupar. Jag bottnar inte. Inte på långa vägar. Det är djupt, mörkt och kallt. Om jag slutar trampa vatten, om jag inte är uppmärksam, ens för en liten sekund, då sjunker jag. Då kommer jag slukas av det kalla och det mörka och sedan finns jag inte mer. Jag är rädd för att drunkna, men samtidigt vill jag så gärna att det här ska vara över. Jag ser nästan fram emot att bli trött, att inte orka trampa vatten längre, att sjunka, att drunkna, att dö.