23.48

Det gnager. Inuti. Men man är full en torsdag. Med fina människor. Och det gör det ändå okej. (Outhärdligt). I alla fall för ikväll. Men det gnager ändå inuti.

20.19

Jag har en tröja hemma som är hans. En gång lät han mig låna den för att jag ville ha på mig någonting som luktade som honom. När vi gjorde slut glömdes den bort. När vi en gång skulle ses och lämna tillbaka saker till varandra kunde jag inte förmå mig att lämna tillbaka tröjan. På något sätt var den viktig för mig. Så han fick inte tillbaka den, även fast det inte var rätt av mig att behålla någonting av hans. Och nu är det för sent. Nu kommer han aldrig få tillbaka sin tröja. Han kommer aldrig kunna ha på sig den igen. Det är för sent. Allt är för sent.

Imorgon skulle han ha fyllt tjugo år. Idag sitter jag på golvet i mitt sovrum och begraver min näsa i tyget. Febrilt försöker jag identifiera doften som är hans. Så som han luktade i nacken. Så som han inte luktar mer. För han finns inte. Han kommer aldrig fylla tjugo. Han tog livet av sig, och allt är försent.

20.44

Det finns någonting inuti mig som växer. Jag känner mig instängd. Det är för mycket som försöker få plats i en  för liten kropp. Jag blundar och vill skrika. Vill glömma allt. Men det går aldrig till så. Varför kan jag inte bara få glömma allt? I alla fall för ett litet tag.

20.18

Jag minns så mycket av dig. Jag tänker så mycket på dig. Och idag var jag tvungen att försöka ta farväl. Idag satt jag på en hård, kall kyrkbänk iklädd svarta kläder och försökte ta farväl. Idag kunde jag inte andas för att tårarna höll på att kväva mig. Idag var jag tvungen att hämma varenda molekyl i min kropp för att inte börja skrika rakt ut. Idag var din begravning. Idag var då jag på riktigt förstod att du inte lever längre.

RSS 2.0