Osynliga ord.

Snälla, kom tillbaka. Jag vet att det var länge sedan vi sågs. Senaste gången vi sågs var det bara några minuter och du såg mig inte ens i ögonen. Gången innan dess satt vi på en trappa i solen och jag sa till dig att jag inte ville vara tillsammans med dig längre. Det var ett halvår sedan. Vi har inte setts, vi har gått vidare. Du har inte varit en del av mitt liv på ett halvår. Det är så det har varit, det är så det har blivit, på gott och ont. Men helt plötsligt får jag ett meddelande från en vän till dig, en vän till sig som meddelar mig att du är borta, försvunnen. Ingen vet var du är och ingen vet varför du har försvunnit. Du är borta. Och plötsligt blir du så nära igen, även fast du kanske är längre bort från mig än någonsin. Men jag blir påmind av hur mycket jag bryr mig om dig fortfarande. Du som alltid fick mig att känna mig speciell, du som är så otroligt snäll och godhjärtad och som förtjänar att må bra. Du kan inte försvinna. Även fast vi aldrig ses längre så måste du komma tillbaka. För även fast vi kanske aldrig ses igen så vill jag i alla fall att du ska komma hem igen. Hem till din familj. Hem till dina vänner. Så kan jag stå på avstånd och känna att klumpen i magen försvinner och att oron upplöses. Kom hem nu, till de som behöver dig. Till de som älskar dig. Snälla.