Osynliga ord.

En liten tanke bara, så att ni få men fina som tittar in här ibland förstår. Jag ser den här bloggen lite som en dagbok. Jag är ju ganska anonym här. De flesta som läser här känner nog mig men det finns nog några andra som har hittat hit ändå. Så om ni tycker att det känns för naket eller utlämnande så behöver ni inte läsa. Jag känner bara att jag behöver skriva för skrivandet är det enda som jag känner hjälper. Att försöka sätta ord på känslor är någonting av det bästa jag vet. Och jag har en annan dagbok också, tro mig, och den är bara för mig. Men av någon anledning vill jag skriva här också, så nu vet ni.