Osynliga ord.

Igår var det fyra år sedan hon slutade andas. Igår var det fyra år sedan en hjärtlös man gjorde det ofattbara. Det är så konstigt, världens är så brutal. Sådant som inte händer en själv. Sådant som man läser om i tidningen medan man dricker morgonkaffet, blir lite berörd eller ledsen av men sedan skakar av sig. Men helt plötsligt så var det någon som var så mycket mer än hon man läser om i tidningen. Det var nära. Det var som om det var under huden på mig. Någonting så oförståeligt. Livet är någonting så skört, det kan tas ifrån en så lätt. Jag skulle byta ut mitt mot hennes på en millisekund, om det skulle gå. Hon, en av de bästa, hon som var det otroliga stödet efter det andra hemska som hände. Hon borde få andas. Hon borde få skratta. Hon borde få finnas. Men livet ser inte ut så. Ingenting är rättvist.