Osynliga ord.

Oron i kroppen. Hela tiden. Alltid. Den äter upp mig inifrån. Tar över min kropp. Jag känner mest av den i magen. Därifrån strömmar den upp mot halsen och gör att det blir svårt att andas. Som om någons händer sakta sluter sig runt min hals och trycker åt. Stryper mig. De osynliga, iskalla händerna gör att jag slutar andas. Och precis så är det. Det är precis som att sluta andas. Som att bli strypt. Jag blir alldeles lätt i huvudet. Det blir som något slags vakuum. Inga tankar kommer förbi, det står stilla. Mitt synfält blir suddigt. Mitt hjärta börjar slå fortare. Precis som att bli strypt. Att sluta andas. Precis så känns det när oron tar över.