Osynliga ord.

Igår var det fyra år sedan hon slutade andas. Igår var det fyra år sedan en hjärtlös man gjorde det ofattbara. Det är så konstigt, världens är så brutal. Sådant som inte händer en själv. Sådant som man läser om i tidningen medan man dricker morgonkaffet, blir lite berörd eller ledsen av men sedan skakar av sig. Men helt plötsligt så var det någon som var så mycket mer än hon man läser om i tidningen. Det var nära. Det var som om det var under huden på mig. Någonting så oförståeligt. Livet är någonting så skört, det kan tas ifrån en så lätt. Jag skulle byta ut mitt mot hennes på en millisekund, om det skulle gå. Hon, en av de bästa, hon som var det otroliga stödet efter det andra hemska som hände. Hon borde få andas. Hon borde få skratta. Hon borde få finnas. Men livet ser inte ut så. Ingenting är rättvist.

Igår hade jag och trettioen andra underbara personer klasskiva. Så jag döpte om han som jag inte ska tänka på till Ring inte! i min telefon och glömde bort honom för några timmar. Istället satt jag på middag med min underbart fina klass och bara kände att jag kommer dö lite inombords när jag måste skiljas från dem. På första gången kändes det på riktigt. Om mindre än två månader kommer jag ha tagit studenten. Skolan, som ändå har varit en slags trygghet, kommer att försvinna.

En liten tanke bara, så att ni få men fina som tittar in här ibland förstår. Jag ser den här bloggen lite som en dagbok. Jag är ju ganska anonym här. De flesta som läser här känner nog mig men det finns nog några andra som har hittat hit ändå. Så om ni tycker att det känns för naket eller utlämnande så behöver ni inte läsa. Jag känner bara att jag behöver skriva för skrivandet är det enda som jag känner hjälper. Att försöka sätta ord på känslor är någonting av det bästa jag vet. Och jag har en annan dagbok också, tro mig, och den är bara för mig. Men av någon anledning vill jag skriva här också, så nu vet ni.

Nätterna är jobbiga igen. Svåra, mörka, ensamma och kalla. Jag ligger och tittar upp i taket i flera timmar. Elvis Presley i hörlurarna blir min enda vän. Jag vet inte ens vad jag tänker på, eller om jag tänker någonting över huvud taget. Mitt huvud känns så tomt nuförtiden. Det finns inga tankar som vill stanna kvar. Alla tankar flyr mig, och när jag väl tänker så önskar jag att jag inte gjorde det. Jag somnar lite ibland men sover precis på ytan. Vaknar. Tittar upp i taket. Somnar på ytan igen. När jag vaknar är allting bara grått. Jag är grå, jag är så otroligt jävla grå. Jag vill inte vara grå, men det är jag. Så fruktansvärt färglös.

Jag kan vara så otroligt melodramatisk ibland. Riktigt äckligt filmklyschigt känslosam och sentimental. Som när jag ligger på golvet i mitt rum och lyssnar på ångestlåten om och om igen och tänker att jag nog ska ligga kvar på golvet i all evighet. Med alla lampor släckta. Med alldeles för mycket rökelsedoft i luften. Med en hel värld som inte berör mig utanför. Och jag ligger där på golvet i mörkret och tänker. Tänker på allt som gör mig känslosam och sentimental. Jag hör Freddie Mercury sjunga I used to bring you sunshine. Now all I ever do is bring you down som är det finaste och sorgligaste i låten som går på repeat. Och just i den sekunden känner jag att allt jag vill göra är att ta telefonen, ringa upp han som jag inte borde ringa och säga förlåt. Förlåt för att jag inte lyckas räcka till. Förlåt för att jag har ställt till det. Förlåt för att jag mår såhär. Förlåt för att jag är så oberäknerlig och svår. Förlåt för att jag inte är någon som du kan tycka om. Men jag ringer inte. Det kanske är bra egentligen men det gör fortfarande ont. Jag vill veta att jag inte är den enda som är ledsen över att allt är som det har blivit. Jag önskar bara att det för en gångs skull skulle finnas någon som ville kämpa för mig.

Jag skulle kunna fylla en bok med allt jag skulle vilja säga. Sida upp och sida ner med funderingar och tankar. Ilska och ledsenhet. Men när vi står öga mot öga och när allt borde sägas så är det som om alla sidor jag har skrivit har flugit iväg i vinden. De har hamnat i slasken som just idag fyller stadens gator och det gör sidorna oläsliga. Jag försöker läsa och hitta någon slags mening i allting men det går inte. Jag stammar och säger "men, men, men" mellan tårarna men ingenting kommer fram. Och ingenting av det som borde ha blivit sagt blir sagt och jag känner mig bara meningslös, otillräcklig och mer ensam än någonsin förut.

Och så träffar man på varandra. I den delen av staden som ingen någonsin är i vanliga fall. Men man träffas där bara för att ödet är en sådant och för att det är meningen att alla sår ska rivas upp. Och båda har sina anledningar att vara i just den delen av stan, så man står där öga mot öga och låtsas som om allt är som vanligt. Eller kanske inte som vanligt, men som om man alltid bara har varit vänner. Som om man aldrig har varit någonting mer. Så man ler falskt mot varndra. Pratar lite och sedan går man. En halv minut senare sitter man i en trappuppgång och gråter hejdlöst för att ingenting är som förut. Man gråter hejdlöst för att han inte verkar förstå. Man skickar sms som man ångrar, får svar, och skickar iväg svar på det som man ångrar ännu mer. Man går in på klubben man inte hör hemma på. Man dricker gratisöl och saknar allting som var då. Allt som var för någon vecka sedan. Det man själv tyckte var så himla underbart men det som han tyckte var ett helvete. Det som höll en i vad som kan liknas vid balans men det som förde honom helt ur balans. Så man gråter och skiter fullständigt i om människor i klubben man absolut inte hör hemma på tittar och reagerar. Dricker mer gratisöl. Dansar. Gråter i dansen. Går hem. Hoppas på att man vaknar dagen därpå med ett mindre tungt hjärta, men samtidigt hoppas man på att man kommer sova i hundra år, precis som Törnrosa.

Ta mig till stjärnorna. Låt mig sväva emellan dem. Jag vill sträcka ut armarna och sväva. Men ingen tar mig till stjärnorna. Ingen vill se mig sväva och ingen vill se mig vara fri. Så istället sträcker jag ut armarna och snurrar runt, runt. Dansar. Blundar hårt för att häjda tårarna. Blundar hårt för att slippa se allting falla isär. Blundar för att slippa inse hur otroligt rädd jag faktiskt är.

Det känns som om någon håller sina händer hårt runt min hals och gör det svårt för mig att andas. Jag har svårt att andas in och det finns ingen luft att andas ut igen. Så jag står där med tomma lungor och tomt hjärta och tom kropp. Jag har aldrig känt mig såhär ihålig förut. Jag känner mig precis som trädet som fanns i skogen jag sprang i när jag var liten. Det var alldeles ihåligt så jag kunde klättra in i det och fylla trädets ihåliga stam med min lilla, späda kropp. Men det är ingen som fyller tomrummet i mig. Jag önskar så att någon ville det, men ingen vill, och jag fortsätter att känna mig tom.

Jag hatar allt men framförallt hatar jag mig själv.

Uttrar håller handen när de sover så att de inte ska flyta iväg från varandra. Och jag har hållit hand och kramat och och legat nära honom i flera månader. Sovit tätt intill och känt mig tryggare. Just för att vi inte skulle flyta ifrån varandra. Men nu har vi flytit ifrån varandra ändå. Eller han har flytit iväg från mig. Jag vill desperat försöka simma ikapp honom, hålla honom i handen hårt och inte flyta iväg igen. Men det skulle inte spela någon roll om jag försökte, jag skulle bara få kallsupar och vatten i ögonen. Jag skulle vara nära att drunkna för att komma fram och gripa tag i den där handen. Men det går inte längre. Vi är för långt ifrån varandra. Och det känns så otroligt hopplöst.

Jag vet inte vart jag vill, jag vet bara att jag är för rädd för att försvinna härifrån, och att jag är lika rädd för att stanna kvar.