02.17
16.05
Jag tror att jag har glömt bort hur man andas.
13.01
Det slingrar sig ormar av oro i min mage. Jag stirrar bara rakt framför mig och undrar hur länge det här ska fortsätta. Jag vill inte mer. Jag orkar inte kämpa längre. Men jag gör det ändå, så gott jag kan, för vad ska jag annars göra? Jag blöder inifrån, det är ingenting som syns men jag blöder ändå. Kanske förblöder jag sakta men säkert. Kanske är det bäst så. Jag vet inte längre. Jag vet ingenting.
23.18
Han är det som håller mig i balans just nu. Utan honom skulle jag falla ihop, sluta andas, försvinna, dö. Han som luktar så gott i nacken och han som kramar mig hårt när jag är ledsen. Men trots det finns känslan kvar. Jag räcker inte till. Inte till någonting. Det finns ingen mening för mig och det blir tydligare och tydligare för varje dag. Dagarna rinner iväg som vattnet i ett vattenfall. Det blir mörkt och det blir ljust och det blir mörkt igen utan att jag kan göra någonting åt det. Jag är rädd för att bli kvar i mörkret, eller sjunka ännu djupare. Han är det som håller mig ovanför ytan. Han är det som får mig att inte bli sinnessjuk. Jag tycker fruktansvärt mycket om honom.
00.21
Trots lugna andetag bredvid mig har jag svårt att sova. Jag ligger vaken tills långt efter morgonsolen har gjort avtryck på himlen och jag känner hur jag sakta smulas sönder inuti. Jag har en klump i halsen så stor så att det känns som om jag försöker svälja gigantiska stenar.
23.55
Om några få små dagar tar jag studenten. Jag kommer klä mig i klänningen som hängt i min gardinstång i månader, sätta på mig mössan med den blanka skärmen och ta klivet ut i verkligheten. Dagen kommer fyllas av bubblande drycker, fina vänner, pussar, kramar, tårar, skratt och dans. Men sen då? Vad gör man sen? Jag vet inte. Kanske borde jag bara kasta mig ut i det okända och se var jag hamnar. Jag måste bara hitta modet som gör att jag kan kasta mig ut.
22.03
Jag går runt och är alldeles tom i huvudet. Magen känns ihålig, hjärtat med. Jag tänker ingenting för inga tankar fastnar. Bara känslan när hjärtat slår fort fort och andningen blir svår fastnar. Jag kan inte somna på nätterna och om jag ändå gör det så vaknar jag upp långt innan väckarklockan ringer varje morgon. Det finns ingenting jag kan ta på, ingenting känns på riktigt. Jag äter tabletter och tabletter för tabletter och känner mig inte riktigt äkta. Jag är rädd. Så himla rädd. Varför ska jag alltid vara rädd?
