22.15
Mina ben bär mig knappt. Det är som om någon vill mig illa, som om någon upprepade gånger slår med ett brännbollsträ på mina knän i hopp om att de ska vika. I hopp om att jag ska ramla ihop och aldrig resa mig igen. Jag har lovat nu, lovat att jag ska leva för alltid. Eller i alla fall tills det är meningen för mitt liv att ta slut. Men det är ett svårt löfte att hålla. Kanske blir det för svårt. Kanske måste jag någon gång bryta löftet som var så svårt att ge. Kanske var det någonting för stort att lova.
22.30
Han finns inte mer. Jag kan
tänka det
skriva det
säga det
tusentals gånger men det blir fortfarande inte verkligt.
Hela situationen är fortfarande overklig. Jag tänker mig att han snart kommer dyka upp igen. Han kommer att inse att det här med att vara död inte är någonting för honom. Men det är inte så det fungerar. Han är död. Han finns inte mer. Han kommer aldrig leva igen. Någonsin. Det är så overkligt.
tänka det
skriva det
säga det
tusentals gånger men det blir fortfarande inte verkligt.
Hela situationen är fortfarande overklig. Jag tänker mig att han snart kommer dyka upp igen. Han kommer att inse att det här med att vara död inte är någonting för honom. Men det är inte så det fungerar. Han är död. Han finns inte mer. Han kommer aldrig leva igen. Någonsin. Det är så overkligt.
19.35
Jag tycker om doften efter regn.
Jag tycker om tjocka böcker.
Jag tycker om fåglar som flyger högt.
Jag tycker om människor som väljer sina ord väl.
Jag tycker om att se solljus genom dimma.
Jag tycker om barn som skrattar.
Jag tycker om kyrkor, moskéer och andra religösa byggnader.
Jag tycker om hästar som galloperar.
Jag tycker om långa promenader.
Jag tycker om min farmor.
Jag tycker om kalejdoskop.
Jag tycker om att vara själv.
Jag tycker om lugnet om natten.
Jag tycker inte om att känna mig uttittad.
Jag tycker inte om hemligheter.
Jag tycker inte om när någon är besviken på mig.
Jag tycker inte om musik som får mig att känna för mycket.
Jag tycker inte om när människor höjer rösten.
Jag tycker inte om känslan av att alla pratar illa om mig när jag inte är där.
Jag tycker inte om att känna mig ensam.
Jag tycker inte om vintern.
Jag tycker inte om människor som alltid ler.
Jag tycker inte om att jag är rädd, konstant.
23.06
Om saker hade varit annorlunda. Om jag inte hade känt mig instängd i oss och i behov av att vara ett jag istället för ett vi. Vad hade hänt då? Om det hade fortsatt vara du och jag. Om jag hade känt att kärleken du gav mig och kärleken jag kände för dig var tillräckligt. Hur hade allt blivit då? Hade jag kunnat rädda dig? Om jag hade stöttat istället för att lämnat. Om jag hade gjort allt i min makt för att göra dig lycklig istället för att ge dig ännu en sak att vara ledsen över. Om jag hade legat bredvid dig under täcket i din säng hela vintern, tröstat dig när du var ledsen och skrattat med dig när du var glad. Funnits där över huvud taget. Gett dig någon att prata med. Om jag hade känt att din kärlek för mig och kärleken jag kände för dig var tillräckligt. Om jag inte hade känt mig instängd i ett vi. Om jag inte hade velat vara bara ett jag. Om jag hade funnits där för dig. Jag visste ju att du var ledsen men ändå gjorde jag ingenting. Men om jag hade gjort någonting. Om jag hade funnits där för dig. Hade allting varit annorlunda nu? Hade du fortfarande varit vid liv? Är allting mitt fel?
12.23
Som en orkan kan jag svepa bort dig
Men jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig
Jag kommer älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig
Precis så.
21.20
Mina panikångestattacker är tillbaka. Jag är nära att svimma nästan helatiden. Jag mår illa. Jag är utmattad. Jag känner mig tom. Jag längtar efter fysisk smärta för att jag vill att någonting ska ta över den psykiska. Oron finns i kroppen alla dygnets timmar. Klump i halsen. Jag vill skrika, men det får man inte. Helvets jävla skit. Var det tvunget att bli såhär? Var du tvungen att gå och ta livet av dig?
17.23
Jag har bestämt mig. Jag ska leva. Jag ska leva tills det är åldern och kroppen som säger stopp, inte tankarna och oron. Jag ska dö när jag är gammal. Jag ska aldrig aldrig ta livet av mig. Det är det jag har bestämt.
01.39
Du finns inte mer. Jag kan inte förstå det. Jag väntar bara på att vakna upp kallsvettig och med tunga andetag för att inse att allt bara är en vidrig mardröm. Men jag vaknar inte. Jag är fast i mardrömmen. Inspärrad. Tillfångatagen. Livrädd.
