21.48
När jag vänder mig om i sängen, och vänder ryggen mot honom, pussar han mig på skulderbladet. Och det är allt som spelar någon roll just nu.
21.12
Det vänder sig i magen på mig och allt känns upp och ner. Mina fasta punkter försvinner ifrån mig och jag blir kvar som ett litet töcken av ingenting. Jag vill inte att det ska bli såhär igen. Jag vill inte återvända till min mardrömsvärld som jag kämpade så länge för att försvinna ifrån.
13.57
Ibland faller jag isär. Jag vet inte varför, det bara händer. Jag drar ner mig själv i mörkret och sen finns ingenting annat. Det enda jag känner är rädslan över att jag kanske inte kommer orka kämpa vidare.
01.06
Ibland undrar jag om jag har någon betydelse. Om det finns någon, ens en enda människa, som bryr sig om min existens.
Jag undrar över det alldeles för mycket.
Jag undrar över det alldeles för mycket.
06.10
Ibland ligger jag vaken tills mörkret blir ljust och tills natten blir dag. För ibland vrider sig magen och hamnar ut och in. Hjärtat slår utanför kroppen. Andetagen blir snabba men luften kommer inte hela vägen ner i lungorna. Känslorna känns för stora för kroppen och det känns som om huden kommer spricka.
Jag gråter inte, för jag gråter aldrig längre. Men jag ligger vaken tills mörkret blir ljus och tills natten blir dag.
Jag gråter inte, för jag gråter aldrig längre. Men jag ligger vaken tills mörkret blir ljus och tills natten blir dag.
00.47
När en åker till staden som hjärtat smälter för om mindre än tre veckor.
När en har hittat någon som får hjärtat att slå fortare i staden en ska lämna. Någon som det pirrar lite i magen av. Någon som får en att le bara när en tänker på människan i fråga. Någon som är kittlig precis överallt och vars pussar känns i hela kroppen.
Vad händer då? Vad händer när jag åker? Jag har ingen aning.
När en har hittat någon som får hjärtat att slå fortare i staden en ska lämna. Någon som det pirrar lite i magen av. Någon som får en att le bara när en tänker på människan i fråga. Någon som är kittlig precis överallt och vars pussar känns i hela kroppen.
Vad händer då? Vad händer när jag åker? Jag har ingen aning.
18.11
Jag orkar fan inte gå runt att låtsas att jag är glad längre.
22.51
Jag måste börja våga lite. Jag måste sluta tänka så mycket. Antagligen flyttar jag till Berlin i juli. Om jag vågar lite. Och inte tänker så mycket. För det är precis det som jag behöver, Berlin, mod och mindre tankar som simmar runt i huvudet.
01.43
Jag minns när jag gick hos min psykolog. Där allting skulle kortas ner till siffror, ritas upp i kartor, göras diagram av. Jag fick frågor på ett papper. Hur mådde jag? Hur stor var min vilja att leva? Och sedan skulle jag sätta en siffra på det, ett till tio. Ett om jag mådde fruktansvärt och tio om jag mådde fantastiskt. Ett om min vilja att leva var obefintlig och tio om jag var full av livsglädje, och så vidare. Jag skakade i hela kroppen. Kunde inte fylla i någonting. Mådde illa. Kunde inte greppa pennan riktigt. Hur fan skulle jag kunna veta?
Jag skulle beskriva min umgängeskrets också. Visa vilka som var viktiga. Jag fick dela in människorna i mitt liv i olika grupper, lager. Grupp ett, två, tre, fyra beroende på hur nära mig de var. Det gjorde ont att ranka människorna i mitt liv. Kändes overkligt. Varför skulle jag behöva sätta en vän i det första lagret, den innersta kretsen, medan en annan vän fick hamna i lagret därpå? Det gjorde bara att mitt dåliga samvete ökade. Att mina skuldkänslor växte likt en cancersvulst. Allting behandlades så som dessa saker skulle vara lika lätta att fylla i som personuppgifter - förnamn, efternamn, adress, telefonnummer, då man ska skaffa sig ett nytt lånekort på biblioteket. Samma sak då jag skulle få mediciner. Samma papper med frågorna. Hur mådde jag? Och siffrorna, ett till tio. Som om det går att visa sådant i siffror. Hur ska jag veta om jag är en etta eller tia? Vad fan har jag att jämföra med annat än med mig själv? Hur fan ska jag kunna beskriva att oron äter upp mig varje natt med en siffra? Hur fan ska jag kunna berätta hur smärtsamma händelser har sårat mig och gjort mig livrädd genom att dela in de jag älskar i olika kategorier? En etta eller tia. Lager ett eller fyra. Svara till ett papper om det jag har tänkt på att ta livet av mig de senaste dagarna, veckorna, månaderna eller ännu längre tillbaka i tiden. Det hjälper inte alls. Det bara förstör ännu mer. När mitt sista inplanerade möte var slut frågade jag min psykolog om jag fick komma tillbaka till henne när hennes semester var slut. Jag hade ett sådant extremt behov av att få ur mig allt. Hon svarade att det fick jag, men tillade, fast du kanske inte behöver det. Och då insåg jag att hon aldrig förstått någonting, för jag är inte bra på att beskriva mina känslor i siffror och lager.
Jag skulle beskriva min umgängeskrets också. Visa vilka som var viktiga. Jag fick dela in människorna i mitt liv i olika grupper, lager. Grupp ett, två, tre, fyra beroende på hur nära mig de var. Det gjorde ont att ranka människorna i mitt liv. Kändes overkligt. Varför skulle jag behöva sätta en vän i det första lagret, den innersta kretsen, medan en annan vän fick hamna i lagret därpå? Det gjorde bara att mitt dåliga samvete ökade. Att mina skuldkänslor växte likt en cancersvulst. Allting behandlades så som dessa saker skulle vara lika lätta att fylla i som personuppgifter - förnamn, efternamn, adress, telefonnummer, då man ska skaffa sig ett nytt lånekort på biblioteket. Samma sak då jag skulle få mediciner. Samma papper med frågorna. Hur mådde jag? Och siffrorna, ett till tio. Som om det går att visa sådant i siffror. Hur ska jag veta om jag är en etta eller tia? Vad fan har jag att jämföra med annat än med mig själv? Hur fan ska jag kunna beskriva att oron äter upp mig varje natt med en siffra? Hur fan ska jag kunna berätta hur smärtsamma händelser har sårat mig och gjort mig livrädd genom att dela in de jag älskar i olika kategorier? En etta eller tia. Lager ett eller fyra. Svara till ett papper om det jag har tänkt på att ta livet av mig de senaste dagarna, veckorna, månaderna eller ännu längre tillbaka i tiden. Det hjälper inte alls. Det bara förstör ännu mer. När mitt sista inplanerade möte var slut frågade jag min psykolog om jag fick komma tillbaka till henne när hennes semester var slut. Jag hade ett sådant extremt behov av att få ur mig allt. Hon svarade att det fick jag, men tillade, fast du kanske inte behöver det. Och då insåg jag att hon aldrig förstått någonting, för jag är inte bra på att beskriva mina känslor i siffror och lager.
01.39
Jag gör fel. Jag gör människor besvikna. Förlåt. Förlåt för att jag är så jävla dålig. Förlåt till alla som jag inte räcker till för. Förlåt.
02.33
Ibland tittar han på mig som om jag vore det viktigaste i världen. Det är fint, men alldeles för sent. Flera år för sent. Jag brukade titta på honom på det sättet, då. Men jag vill bara vara hans vän, även fast han är så fantastiskt jävla fin. Jag vill inte det som han antagligen vill. Och det gör ont. För han tittar på mig som jag vore viktig. Vacker. Speciell. Men jag vill ändå inte mer än att vara hans vän.
22.47
Jag har flyttat hemifrån, in hos en vän, från på sjunde våningen har jag utsikt över tiotusentals lampor som lyser i tiotusentals hem. Himlen är svart men jag ser inga stjärnor. Och även fast jag älskar stjärnorna och även fast jag inte ser dem ikväll så tror jag att jag kommer trivas här.
Trots min förvirring.
Trots min oro.
Trots min förvirring.
Trots min oro.
18.48
Det gör så förbannat ont i mig. Överallt. Det är någonting som trycker över halsen, gör det svårt att andas. Jag känner mig så fruktansvärt jävla dum. Ful. Otillräcklig. Jag vill vara någon annanstans. Jag vill vara någon annan.
Jag vill att det ska göra mindre ont.
Jag vill att det ska göra mindre ont.
21.03
Hjälp.
21.44
Jag vill bara skrika, allting skär som knivar i mig, inifrån, och jag vet inte hur jag ska få det att sluta.
