Osynliga ord.

Jag tänker tankar som jag inte får tänka. Jag vill inte att de ska sitta inspärrade under skallbenet på mig men det gör de. De vill ut, men det går inte, så de dunkar bara sig själva fram och tillbaka, från sida till sida. Det bankar inuti huvudet på mig. De låter så väldigt. Det blir aldrig riktigt tyst. Jag tänker för mycket. Hela tiden. Det finns omännskligt många tankar i mitt huvud. De får inte plats. De försöker ta över mig, och de lyckas väldigt bra. För jag tänker ju just det jag inte får tänka. Drar fingertopparna över handlederna och tänker det jag inte får tänka. Gör det jag inte får göra. De tar över. Jag försvinner bort. Blir genomskinlig. Osynlig. Betydelselös. 

Jag rivs mellan glädjen som jag inte har känt på så otroligt länge och mellan oron, ångesten och klumpen i magen som har funnits så länge jag kan minnas. I vissa stunder är jag nästan i extas. Jag lever och jag vill leva. Jag är glad och jag kan komma på mig själv med att le, bara sådär, utan anledning. Jag känner mig fri och det känns som om ingenting kan stoppa mig. Men sen så är det det där andra. Jag kan inte sova på nätterna för elaka tankar kryper sig närmare mig. Som kalla själar, som dementorerna i Harry Potter-böckerna. Någonting suger ut all lycka ur mig och jag blir kall och fylls av känslor jag inte kan förklara. Och ibland, mitt i min nyfunna glädje, kan jag komma på hur otroligt värdelös jag är. Hur jag inte kan någonting, vet någonting eller är bra för någonting. Jag svävar bara omkring i luften som en av de tusentals dammpartiklarna som svävar okring i mitt rum. Och när den känslan kommer är den omöjlig att göra någonting åt. Det är knappt som om jag går att nås. Jag vill så gärna vara med, kunna nås, men det går inte. Det spelar ingen roll om jag sitter och dricker te hos en fin vän eller är ute och dansar med en hel hop med underbara människor eller om jag bara sitter och äter middag med min familj. Någonting inom mig säger nej när jag vill säga ja. Det bor en ande i min kropp som drar tillbaka orden ur halsen på mig. Istället klumpas orden jag inte kan säga och sakerna jag inte kan göra ihop i magen och gör ångeststenen i magen ännu större. Jag vill inte ha det så. 

Jag är själv nu. På riktigt. Ensam. Men det är ett eget val. Det sover ingen i min säng mer än jag. Jag behöver inte höra av mig till någon på flera dagar om jag inte skulle vilja det. Jag är själv. Jag är självständig. Jag är jag, och bara jag. Jag tillhör inte längre något vi. Och på många sätt är det sorgligt och tråkigt att det tog slut, men det andra väger över. Och jag tycker ju om honom fortfarande, men ibland räcker det inte. Jag måste pussla ihop mig själv innan jag kan pussla ihop mig med någon annan. Nu gör jag lite vad jag vill, bara för att jag kan, och det känns bra.