0.12
Oron rör sig i kroppen på mig, nu mer än den har gjort på väldigt väldigt länge. Jag tror att någonting håller på att äta upp mig inifrån. Som om likmaskarna har börjat i förtid, det kanske inte är så lång tid kvar tills de måste börja på allvar, kanske de tänker. Och jag kanske tänker likadant. Jag ruttnar inuti, jag förmultnar, jag försvinner. Inte för att jag någonsin har funnits helt på riktigt, men ändå.
Kommentarer
Trackback
