Osynliga ord.

Jag har så lätt för att stänga ut mig själv från allt. Jag har så lätt för att gömma mig inne på mitt rum och glömma borta allt, världen och människorna. Känna hur väggarna kryper sig närmare inpå mig. Jag avskyr egentligen den känslan, när väggarna kryper sig närmare mig. Som om rummet långsamt och metodiskt blir mindre och mindre. Luften blir kvav. Jag får svårare att röra mig, för så trångt blir det. Tillslut blir jag fast mellan väggarna, de trycker ihop mig från alla håll och jag kan inte röra mig alls. Jag kan inte andas heller. Jag kan inte göra någonting, bara befinna mig där men utan att egentligen finnas till. För det är så lätt för mig att stänga ute allt annat. Alla andra. Jag vill det ju inte egentligen, men jag gör det ändå. Stänger ute de som verkligen betyder någonting och lämnar mig ensam med mig själv. Det är alltid lika farligt, jag litar inte på mig själv. Jag är rädd och ensam och alltid på min vakt. Väggarna flyttar sig långsamt närmare. Jag får svårare att andas. Jag kvävs långsamt till döds mellan de fyra väggarna som är mitt rum. Jag vänder huvudet upp mot taket och ser dammet dansa i luften. Jag har alltid tyckt att damm som dansar i luften är vackert.