Osynliga ord.

När den finaste, viktigaste vännen försvinner. Jag vill skrika åt henne, kämpa för oss för i helvete, jag kan inte vara ensam i det här, men ändå gör jag inte gör det. För det går inte att skrika åt henne, hon är för fin för det. Jag älskar henne så gränslöst. Jag älskar henne på ett sådant sätt att det är omöjligt att vara arg på henne. Jag vill, men det går inte. Allting blir så mycket lättare om man låter ledsenheten bytas ut mot ilska, men det går inte. Hon försvinner. Jag blir ensam kvar. Det här fick ju inte hända, inte med dig.