22.15

Mina ben bär mig knappt. Det är som om någon vill mig illa, som om någon upprepade gånger slår med ett brännbollsträ på mina knän i hopp om att de ska vika. I hopp om att jag ska ramla ihop och aldrig resa mig igen. Jag har lovat nu, lovat att jag ska leva för alltid. Eller i alla fall tills det är meningen för mitt liv att ta slut. Men det är ett svårt löfte att hålla. Kanske blir det för svårt. Kanske måste jag någon gång bryta löftet som var så svårt att ge. Kanske var det någonting för stort att lova. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0