Osynliga ord.

Jag tänker tankar som jag inte får tänka. Jag vill inte att de ska sitta inspärrade under skallbenet på mig men det gör de. De vill ut, men det går inte, så de dunkar bara sig själva fram och tillbaka, från sida till sida. Det bankar inuti huvudet på mig. De låter så väldigt. Det blir aldrig riktigt tyst. Jag tänker för mycket. Hela tiden. Det finns omännskligt många tankar i mitt huvud. De får inte plats. De försöker ta över mig, och de lyckas väldigt bra. För jag tänker ju just det jag inte får tänka. Drar fingertopparna över handlederna och tänker det jag inte får tänka. Gör det jag inte får göra. De tar över. Jag försvinner bort. Blir genomskinlig. Osynlig. Betydelselös.