23.18

Han är det som håller mig i balans just nu. Utan honom skulle jag falla ihop, sluta andas, försvinna, dö. Han som luktar så gott i nacken och han som kramar mig hårt när jag är ledsen. Men trots det finns känslan kvar. Jag räcker inte till. Inte till någonting. Det finns ingen mening för mig och det blir tydligare och tydligare för varje dag. Dagarna rinner iväg som vattnet i ett vattenfall. Det blir mörkt och det blir ljust och det blir mörkt igen utan att jag kan göra någonting åt det. Jag är rädd för att bli kvar i mörkret, eller sjunka ännu djupare. Han är det som håller mig ovanför ytan. Han är det som får mig att inte bli sinnessjuk. Jag tycker fruktansvärt mycket om honom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0