Osynliga ord.

Jag vet inte vad jag vill. Jag är alldeles splittrad. Jag vill gråta gråta gråta. Jag vill skära upp mina handleder och känna blodet pumpa ut ur mina ådror. Jag vill se allting färgas rött när jag töms. Samtidigt är jag gladare än på länge. Jag förstår inte. Jag förstår ingenting.

Det känns som om jag står och balanserar på en klippavsats. Det enda som stoppar mig från att falla ner, dö, är att jag har kvar tåspetsarna på klippavsatsen. Allt annat är utanför. Hela mitt liv balanseras på mina tåspetsar. Som om jag står där på klippavsatsen och väntar. Väntar på en vintpust som ska röra vid mig och bestämma om jag ska falla bakåt eller framåt. Om jag ska leva eller dö. Och det spelar ingen roll vilket egentligen. För jag vill leva så otroligt mycket, samtidigt vill jag dö mer än någonting annat.