Osynliga ord.

Det känns som om jag kämpar men aldrig når målet. Aldrig får belöningen för att jag verkligen, verkligen försöker. Det slutar bara med att jag blir totalt jävla utmattad. Jag står med andan i halsen, min bröstkorg rör sig snabbt upp och sen ner igen. Andas in luft, ut, in, ut, in, ut, snabbt snabbt snabbt. Jag vet inte hur länge till jag kommer orka. Kanske en månad till, två, ett halvår. Men inte för alltid. Inte ensam. Jag undrar om jag kommer leva vid det här årets slut.