Osynliga ord.

Det finns små stunder faktiskt. Stunder då man går i en stad då solen nyss gått ner, i en stad upplyst av tusen och åter tusen lampor. Då man går över bron med två vänner som man tycker om så mycket att det gör ont. Och plötsligt vill man nästan gråta, för allting är så vackert. Man ler istället, för första gången på länge så gör man det så äkta att det känns alldels alldeles rätt. Och man kramar om, säger hejdå, till de som man tycker om så mycket så att det gör ont och går hemåt. Man går längst vattnet och tittar ut på staden som finns där på andra sidan. Samma stad, men ändå åtskiljd av vattnet. Man känner sig fri. Man sträcker ut armarna, bara för att man vill. Man går balansgång på kajkanten och man hoppar fram på kullerstenarna på trotoaren om vartannat. Man känner sig fri. Kylan är inte lika bitande längre. Man fryser inte på samma sätt som förut. Men när man kommer hem försvinner känslan av frihet tvärt. Varför vet man inte, den bara gör det. För aldrig kan man vara lycklig riktigt länge. Aldrig skulle det få vara så bra.