Osynliga ord.

Jag minns en tidig eftermiddag på festival när jag var sexton år. Han som jag tyckte så himla mycket om hade kört över mig totalt igen, för säkert hundrade gången. Jag var ledsen och rädd och kändes mig otroligt ensam. Han var verkligen den finaste jag visste fast han inte alls var bra för mig. Han låtsades som om han brydde sig om mig ibland, fast mest behandlade han mig som ingenting. Han visste hur mycket jag ville vara hans och det utnyttjade han bra, han fick ut det han ville av mig och samtidigt höll han hoppet i mig uppe, men förgäves. Men i alla fall, det var tidig eftermiddag på festival, jag var sexton år och drack vodka och apelsinjuice framför scenen där ett av banden jag ville se spelade. Jag var disträ, kunde inte riktigt koncentrera mig. Han fanns där, jag hatade honom, jag älskade honom. Jag var hans men han var inte min. Jag riktade ingen uppmärksamhet på bandet ifråga egentligen. Helt plötsligt inser jag att hon som står på scenen, hon som tillhör bandet jag står där för att se, gång på gång skriksjunger fuck you ut i den ganska glesa publiken i takt till musiken. Utan att egentligen tänka på det börjar jag också, mer skrikandes än sjungandes. Fuck you, fuck you, fuck you ut i liften, i takt till musiken. Helt plötsligt hatade jag honom, fy helvete vad jag hatade honom. Och det var skönt. Det var någon slags vändning för mig. Visserligen lät jag honom behandla mig som ingenting ett flertal gånger efter det. För det går inte att bestämma sig för att hata någon och sedan hålla fast vid det om inte varje cell i kroppen är med på det. Men jag minns det så tydligt, det var ett steg i rätt riktning för mig. Jag kunde förstå hur liten han var, hur illa han behandlade mig och hur det absolut inte var okej. Ingen annan skulle någonsin få behandla mig så. Och även om det har gjort att jag kan ha svårt att släppa in någon så har det fortfarande gjort mig starkare att inse att ingen får göra så som han gjorde. Jag förtjänar bättre.