Osynliga ord.

Mitt hjärta slår väldigt fort. Jag ären skräckslagen harpalt på flykt från en jägare med ett tungt gevär och målmedveten blick. Ett skott, öronbedövande, och hjärtat stannar för en sekund. Ett skott, som missar. Hjärtat stannar för att sedan fortsätta, slå hårt i bröstet. Den ständiga skräcken. Någon gång kommer jägaren träffa. Någon gång kommer jag falla. Hjärtat slår väldigt fort. Det gör ont. Det slår så hårt mot bröstkorgen och det känns som om den kommer brista. Snart brister jag. Snart går jag sönder. Luften når inte ända ner i lungorna. Jag är trött, utmattad. Hela min kropp säger ifrån. Jag har sprungit från min jägare i flera år. Försökt undvika skotten. Men jag är trött nu, varje gång jag tror att jag har sprungit tillräckligt långt bort så hör jag gevärsskotten bakom mig igen. Jag orkar inte springa mer. Jag är utmattad. Mitt hjärta slår nästan hål på mig. Det är svårt att andas. Ibland dör harar bara av att höra skotten nära. De dör av skräck. Kanske är det så det kommer bli även för mig. Kanske dör även jag av min rädsla.