Osynliga ord.

Jag läser mina gamla dagböcker. Det gör ont, för det är så otroligt lite som har förändrats. Sexton år, nitton år, tankarna är fortfarande desamma. Bara det att jag inte är kär i någon som bryter ner mig totalt och får mig att försvinna längre. Så som jag var då. Men tankarna är desamma, ändå. Förutom att det inte finns någon pojke som bryter ner mig nu så är alla andra sakerna desamma. Allt annat som bröt ner mig då bryter ner mig nu. Tre år och ingenting har förändrats. Om jag tittar i mina dagböcker från ännu längre bak för det samma sak. Samma känslor. Samma ångest. Samma längtan efter att inte finnas mer. Varför blir det aldrig bättre än såhär?