Osynliga ord.

Jag är själv nu. På riktigt. Ensam. Men det är ett eget val. Det sover ingen i min säng mer än jag. Jag behöver inte höra av mig till någon på flera dagar om jag inte skulle vilja det. Jag är själv. Jag är självständig. Jag är jag, och bara jag. Jag tillhör inte längre något vi. Och på många sätt är det sorgligt och tråkigt att det tog slut, men det andra väger över. Och jag tycker ju om honom fortfarande, men ibland räcker det inte. Jag måste pussla ihop mig själv innan jag kan pussla ihop mig med någon annan. Nu gör jag lite vad jag vill, bara för att jag kan, och det känns bra.