Osynliga ord.

Jag rivs mellan glädjen som jag inte har känt på så otroligt länge och mellan oron, ångesten och klumpen i magen som har funnits så länge jag kan minnas. I vissa stunder är jag nästan i extas. Jag lever och jag vill leva. Jag är glad och jag kan komma på mig själv med att le, bara sådär, utan anledning. Jag känner mig fri och det känns som om ingenting kan stoppa mig. Men sen så är det det där andra. Jag kan inte sova på nätterna för elaka tankar kryper sig närmare mig. Som kalla själar, som dementorerna i Harry Potter-böckerna. Någonting suger ut all lycka ur mig och jag blir kall och fylls av känslor jag inte kan förklara. Och ibland, mitt i min nyfunna glädje, kan jag komma på hur otroligt värdelös jag är. Hur jag inte kan någonting, vet någonting eller är bra för någonting. Jag svävar bara omkring i luften som en av de tusentals dammpartiklarna som svävar okring i mitt rum. Och när den känslan kommer är den omöjlig att göra någonting åt. Det är knappt som om jag går att nås. Jag vill så gärna vara med, kunna nås, men det går inte. Det spelar ingen roll om jag sitter och dricker te hos en fin vän eller är ute och dansar med en hel hop med underbara människor eller om jag bara sitter och äter middag med min familj. Någonting inom mig säger nej när jag vill säga ja. Det bor en ande i min kropp som drar tillbaka orden ur halsen på mig. Istället klumpas orden jag inte kan säga och sakerna jag inte kan göra ihop i magen och gör ångeststenen i magen ännu större. Jag vill inte ha det så.