Osynliga ord.

Människor skrämmer mig. Även människor som är betydelsefulla för mig skrämmer mig, kanske de mer än några andra. Mänsklig kontakt, känslor, samtal, verklighet, det skrämmer mig. Jag är så otroligt rädd för att göra fel. Jag har alltid varit rädd för att människor dömmer mig och pratar elaka saker om mig bakom min rygg, antagligen är jag rädd för det för att jag vet att det är sant. Ingen tycker ju om mig, egentligen. Jag borde fly, åka iväg, aldrig återvända, men samtidigt är jag rädd att förlora det jag egentligen inte har. Vänskaper med människor som inte ens tycker om mig. Rädslan. Skräcken. Oron.

 

 

Men samtidigt klarar jag inte av att vara ensam. Att vara ensam är det bästa jag vet, ända tills jag inser att jag faktiskt är ensam. Då blir ensamheten istället någonting som ger mig kallsvettningar och andsvårigheter. Någonting som gör att oron kryper fram ur mörka skrymslen inom mig och någonting som gör att tankar som jag inte borde tänka växer fram likt livsfarliga svampar som växer djupt inne i skogen. Hjärtat slår fort. Jag vet inte vad jag vill. Jag är livrädd. Jag vill att någon ska rädda mig, samtidigt vet jag att den enda som kan rädda mig är jag själv. Det går inte längre att jag förlitar mig på att en prins ska komma på sin vita springare och rädda mig från draken, från ångesten, från mig själv. Det fungerar inte så i verkliga livet. Jag måste besegra draken själv. Men jag är rädd, så patetiskt jävla skräckslagen. Draken kommer nog sluka mig tillslut, hel, levande, och jag orkar inte ens kämpa emot den längre.