Osynliga ord.

Jag såg en naturdokumentär. En stor hjord med elefanter skulle ta sig igenom en sandstorm. De såg ingenting på grund av all sand och en elefantunge försvann från flocken. Då sandstormen lättade upptäckte den stackars ungelefanten att hans familj och vänner var borta och han kunde inte finna dem någonstans. Efter ett tag hittade han sin mammas spår i sanden på marken och började följa dem för att hitta sin hjord igen. Det elefanten inte visste var dock att han gick åt fel håll, han följde fotavtrycken i sanden från sin mamma och inte till henne. Den lilla elefanten såg aldrig sin mamma igen utan försvann från allt han någonsin känt till och blev lämnad till ödet. Och jag grät och grät och grät. Grät för att elefanten aldrig skulle hitta tillbaka till sin familj igen. Grät för att världen är så elak så att en liten elefantunge blir lämnad ensam och döende. Grät för att jag känner mig precis lika vilsen själv.