17.20

Det låter fånigt, men ibland känns det som om tiden går så otroligt fort. Idag läste jag igenom mina gamla dikter och så hittade jag den är, från mer än ett år sedan. Det känns underligt att så många av mina tankar är desamma. Det känns som om de aldrig har ändrats och aldrig kommer göra det. Jag kommer vara densamma för alltid. Instängd i en bur av mina revben, min hud och mina sinnessjuka tankar.

 

Mitt hjärta pickar inuti mig
och min kropp känns skör som en fågels
Jag drar mitt hår framför ansiktet
och bildar ett tält av bruna hårslingor
Här kan ingen göra mig illa
ingen kan skada mitt pickande hjärta och min sköra kropp

 

I tältet av bruna hårslingor drömmer jag mig iväg
Nynnar på melodier med slutna ögon
Drömmer om moln likt bomull
Moln jag kan leka i och gömma mig bakom

 

Men jag öppnar ögonen tillslut
För man kan inte leva i ett tält av bruna hårslingor
Man kan inte bygga upp ett liv genom att drömma om moln
Ändå önskar jag att det var så
Livet skulle vara mycket lättare om det var sanningen


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0