21.52
Igår hade jag och trettioen andra underbara personer klasskiva. Så jag döpte om han som jag inte ska tänka på till Ring inte! i min telefon och glömde bort honom för några timmar. Istället satt jag på middag med min underbart fina klass och bara kände att jag kommer dö lite inombords när jag måste skiljas från dem. På första gången kändes det på riktigt. Om mindre än två månader kommer jag ha tagit studenten. Skolan, som ändå har varit en slags trygghet, kommer att försvinna.
Trycket i bröstet växte i mig men jag bestämde mig för att inte bry mig, för en gångs skull. Istället njöt jag bara av middagen där jag satt bland fina klasskompisar och med allas föräldrar och syskon runt omkring oss. Och jag blev uppkallad att ställa mig på stolen, sjunga, svepa vinet och sätta glaset upp och ner ovanför huvudet för att visa att det var tomt. Jag fick unmärkelsen Klassens mumin-hippie med motiveringen att om jag skulle få bestämma själv skulle jag antagligen bo på ett kollektiv fullt med Mumintroll och åka på festival varje vecka. Det visades film också. Fina vänner hade klippt ihop bilder och videos från våra tre år tillsammans och jag var nära på att börja gråta, såklart. Det blev på riktigt igen, snart är det slut, och trycket i bröstet gjorde sig påmint igen. Resten av natten dansade jag bort tills stället stängde. Jag sprang runt och kramade människor jag tycker om, grät av glädje, grät av ledsenhet, drack kopiösa mängder öl, rökte ett och ett halvt paket cigaretter och delade hemligheter med fina vänner. När det var dags att gå gick jag och en vän hem till mig och låg tätt intill varandra i min säng och pratade om saker och om pojkar som vi inte förstår oss på tills ögonlocken blev tunga och sömnen kom smygandes. En så otroligt fin kväll med otroligt fina människor.
Kommentarer
Trackback
