01.58

Jag tycker om att skriva brev. Jag har skrivit brev till mig själv några gånger. Brev som är meningen att de ska läsas direkt och brev som är meningen att de ska få ligga i lådor några år, två, fem, femton år, innan de får läsas. Jag skriver brev till andra också. De flesta får aldrig se breven som jag skriver till dem. Ingen har fått se dem när jag tänker efter. Men i breven skriver jag om funderingar jag har. Om saker jag önskar att jag vågade säga men som jag inte vågar. Jag skriver om saker jag har varit med om och om saker som jag önskar att människorna borde veta. Ikväll skrev jag ett brev till han som var han. Ett åttahundrafemtionio ord långt brev. Det var ett brev som var jobbigt att skriva. Varje kvadratcentimeter i mig gjorde ont när jag skrev det men det behövdes skrivas ändå. På något sätt känns det lite lättare nu när jag har skrivit det. Det känns som om jag har fått en chans att berätta och förklara, att skälla och att fundera. Även fast jag inte har fått göra någonting av det egentligen. Jag lämnar det här nu. Jag lämnar honom nu. För länge sedan egentligen. Hejdå.
Trackback
RSS 2.0