Osynliga ord.

Och så träffar man på varandra. I den delen av staden som ingen någonsin är i vanliga fall. Men man träffas där bara för att ödet är en sådant och för att det är meningen att alla sår ska rivas upp. Och båda har sina anledningar att vara i just den delen av stan, så man står där öga mot öga och låtsas som om allt är som vanligt. Eller kanske inte som vanligt, men som om man alltid bara har varit vänner. Som om man aldrig har varit någonting mer. Så man ler falskt mot varndra. Pratar lite och sedan går man. En halv minut senare sitter man i en trappuppgång och gråter hejdlöst för att ingenting är som förut. Man gråter hejdlöst för att han inte verkar förstå. Man skickar sms som man ångrar, får svar, och skickar iväg svar på det som man ångrar ännu mer. Man går in på klubben man inte hör hemma på. Man dricker gratisöl och saknar allting som var då. Allt som var för någon vecka sedan. Det man själv tyckte var så himla underbart men det som han tyckte var ett helvete. Det som höll en i vad som kan liknas vid balans men det som förde honom helt ur balans. Så man gråter och skiter fullständigt i om människor i klubben man absolut inte hör hemma på tittar och reagerar. Dricker mer gratisöl. Dansar. Gråter i dansen. Går hem. Hoppas på att man vaknar dagen därpå med ett mindre tungt hjärta, men samtidigt hoppas man på att man kommer sova i hundra år, precis som Törnrosa.