Osynliga ord.

Jag vill dö på alla söta par som står och hånglar i rulltrappan när jag är påväg hem. Jag vill dö på alla fylle-sms jag skickar som jag inte borde skicka. Jag önskar så mycket att allt bara var som vanligt. Jag önskar så mycket att vi båda var lika kära. Men livet ser inte ut så. Det är jag som känner för mycket och det är jag som dör ensamhetsdöden för att jag inte duger. För en gångs skull skulle det kännas bra att veta att jag duger. För en gångs skull skulle det kännas bra att räcka till precis för den jag är. Men det får aldrig vara så. Så jag får vara den som står och förbannar mig över fina par i tulltrappan för att jag aldrig, aldrig, aldrig får vara den som är omtyckt utan alltid måste vara den som tycker om men aldrig får någonting tillbaka.

Och jag dör över honom. Han som antagligen bryr sig men inte på samma sätt. Och då är det nästan värre. När man bryr sig, men inte på samma sätt, och jag som känner mig utblottad och ensam. Jag bara önskar att det fanns någonting som jag kunde hålla fast vid, någonting jag inte skulle falla samman över.